När självkärlek betyder att stanna kvar – hur du möter det svåra med mjukhet i höstens skördetid

Att skörda det vi inte ville se. Sensommaren bär med sig något mjukt och vemodigt. En känsla av avslut, men också början.

Kanske har du också känt det – att när kvällarna blir mörkare och luften svalare, så börjar något röra sig inom dig. Kanske en trötthet du inte hunnit känna tidigare. Ett gammalt mönster som smyger sig på. Eller en sorg som viskar att den inte är färdig än.

Det är lätt att tro att vi gör fel då. Att vi borde vara fulla av ny energi efter sommarens vila. Att vi borde vara “redo” att ta tag i hösten. Men vad om det vi känner – allt det där lite trassliga – också är en del av skörden?

Allt som växer blir inte vackert

Vi tänker ofta på skörd som något vackert. Ett resultat av omsorg, näring och tid. Och det är sant. Men ibland har det vuxit saker i oss som vi inte riktigt valde. Gamla vanor vi trodde vi lämnat bakom oss. Relationer som gör ont. Självkritiska tankar vi hoppats slippa.

De kommer också upp till ytan nu – i sensommarens mellanrum. Och det kan kännas som ett misslyckande. Som att man är tillbaka på ruta ett.

Men det är inte sant.

Det är inte ett misslyckande att känna. Det är inte ett bakslag att sörja. Det är inte ett nederlag att känna trötthet. Det är mänskligt. Det är självkärlek att våga se på det, utan att tvinga fram en lösning. Att sitta med det, utan att genast gå i kamp.

Självkärlek som mod

Vi pratar ofta om självkärlek som något mjukt och omfamnande. Och det är det – men det är också något väldigt modigt. Det kräver mod att inte fly in i prestation. Mod att inte scrolla bort känslor. Mod att inte klistra ett positivt mantra över en inre smärta.

Självkärlek är ibland att bara stanna kvar. Att säga till sig själv: Jag vet att det gör ont just nu. Och jag stannar kvar med dig. Jag lämnar dig inte. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut på ytan – men det är inre revolution.

Det fula får finnas

Det finns något djupt helande i att sluta censurera det vi kallar ”fult”. Tröttheten. Osäkerheten. Vreden. Bitterheten. Längtan. Sorg. Att ge de känslorna en plats i vårt inre rum är att återta vår helhet. De är också en del av vår berättelse. De berättar var vi varit, vad vi saknat, vad vi burit.

När vi vågar se på dem – utan att döma – får vi tillgång till en annan sorts närhet till oss själva. En djupare kontakt. En slags inre tillit som inte kräver att vi alltid mår bra, för att vara värdefulla.

En övning: Sitt kvar med det som känns

Vill du prova?

Nästa gång något obekvämt dyker upp – en känsla, en tanke, en inre spänning – gör så här:

• Stanna upp: Lägg en hand på kroppen där du känner det mest – bröstkorgen, magen, halsen. Bara var där.
• Observera utan att agera: Märk vad du känner – utan att förändra, förklara eller fly. Kanske känns det som ett tryck, en tyngd, en oro. Det är okej.
• Andas och säg till dig själv: Jag märker att det här känns svårt just nu. Jag behöver inte lösa det. Jag behöver bara vara här.
• Stanna kvar i ett par minuter: Du behöver inte förstå allt. Det räcker att du lyssnar. Den här lilla stunden är inte en lösning – det är en relation. Mellan dig och dig. Den bygger närvaro. Och den förändrar mer än du anar.

Vad vill du ge plats för i höst?

Så kanske är det just i det ovälkomna som något nytt kan gro. Kanske är det i tröttheten, i motståndet, i det som skaver – som din nästa riktning finns. Inte som ett projekt. Utan som en rörelse tillbaka till dig själv.

✨ Vad skulle hända om du gav plats för hela dig i höst? Även det osköna. Även det sårbara.

Du kanske upptäcker att det också är självkärlek – att inte längre fly.

Läs mer: Stresshantering med samtalsstöd

---