En stilla självreflektion om årsskifte, liminalt utrymme och inre mod

December – Vintersolståndet

När året långsamt rundar av uppstår ett stilla utrymme mellan det kända och det okända. Ett rum där vi får stanna upp, andas och möta oss själva som vi faktiskt är. Den här texten är min egen vandring genom det mellanrummet.

Det är i mellanrummet som livet talar som tydligast.

Det är något särskilt med den här tiden på året. När ljuset drar sig undan och mörkret får breda ut sig som en mjuk filt över allt som rör sig för snabbt. När dagarna krymper till små, sköra ljusglimtar och nätterna känns som om de aldrig riktigt tar slut.

I år har december burit en ny sorts stillhet för mig. Ett mellanläge. Ett limbo. Det känns som om jag står precis i skarven mellan mörker och ljus, i ett liminalt utrymme där allt är både klart och oklart på samma gång. Jag har aldrig riktigt upplevt det så här förut – det här märkliga varandet där jag vet att jag ingenting vet, och ändå står jag kvar. Inte i motstånd, utan i samklang med det som är.

Världen utanför har varit orolig. Året har präglats av konflikter, av människor som skadar varandra, av krafter som drar åt destruktiva håll. Jag har gång på gång ställt mig frågor som saknar enkla svar: Varför beter vi oss så skadligt mot varandra? Varför all denna förstörelse? Det finns en trötthet i dessa frågor, som om tankarna själva blivit utmattade av att aldrig få vila.

Nyhetsflödet har inte hjälpt. Tvärtom. Jag märker hur rubrikerna stressar mitt nervsystem, hur “breaking news” inte längre informerar utan dränerar. Så mycket att jag överväger att stänga av nyheterna helt nästa år. Inte av likgiltighet, utan för att skydda mig själv. För att slippa låta hela världens larm slå direkt in i min kropp, dag efter dag.

Samtidigt – och detta kan låta motsägelsefullt – har mitt inre varit både grundat och oroligt. Det är som att jag bär två verkligheter parallellt: en stabilitet som kommer ur att känna jorden under mina fötter, och en oro som viskar om tingens ordning. Båda får finnas där. Båda är sanna. Jag behöver inte välja.

Och det är just i den här stilla väntan som något nytt har växt fram i mig under året. Ett slags liminalt medvetande. En förståelse av hur livet faktiskt rör sig – inte i årscykler eller i stora avgörande beslut, utan i dygnets små, nästan obemärkta skiften. Jag har sett hur det jag tror på morgonen kan ha förändrat form när kvällen kommer. Hur det som känns stort kan krympa på några timmar. Hur tankar, känslor och övertygelser har sina egna rytmer som inte följer någon kalender.

Den här insikten har inte kommit ur tänkande. Den har kommit ur levd erfarenhet. Ur kroppen. Ur själen. Ur de där ögonblicken då jag plötsligt märker att något har skiftat i mig, utan att jag egentligen gjort någonting för att påverka det.

Jag har stått i det liminala utrymmet. På riktigt. Det där mellanrummet jag ofta beskriver för mina klienter. Det där svävande stadiet av icke-varande, där du varken är kvar i det gamla eller framme i det nya. Ett rum som rymmer obehag och klarhet samtidigt. Nostalgi och drömaktighet. Det välbekanta som blir främmande. Det främmande som blir märkligt tryggt.

Det är i tystnaden som själen kommer ikapp kroppen.

Det är här själen kommer ikapp kroppen.
Det är här livet får chans att tala – om vi vågar lyssna.

Och kanske är det just detta året har försökt lära mig: att det liminala inte är en störning i systemet. Det är själva sättet vi förändras på. En tyst process av omformning, omvärdering, omfamnande. Det är så vi växer. Så vi mjuknar. Så vi hittar hem igen och igen och igen.

När jag tänker på året som gått känner jag ingen lust att summera det i prestationer, resultat eller punkter. Det känns nästan futtigt i jämförelse med den djupare rörelse som burit oss alla. För det här året har varit emotionellt krävande för många av oss. Vi har burit mer än vi förstått. Vi har gått igenom mörker både runt oss och inom oss.

Och ändå står vi här. På årets kortaste dag. Den längsta natten. Den punkt där allt vänder, utan att vi gör någonting alls. Det är som om mörkret själv öppnar en dörr, inte utåt – utan inåt.

När jag blundar och känner in denna vändpunkt ser jag mörker, men inte som något hotfullt. Det känns mer som ett rum där jag får vila en stund. Ett rum där jag inte behöver prestera eller förstå. Jag bara finns. Jag bara är.

Och i detta enkla “varande” växer något mjukt. En nyfikenhet. Ett mod. Modet att ta emot min egen berättelse, sådan den är. Oredigerad. Ofärdig. Levande.

Det är också min önskan för dig.
Att du ska våga stanna lite längre i ditt eget mellanrum.
Att du ska våga lyssna på det som rör sig där inne, bortom tankarnas brus.
Att du ska bli nyfiken på hur du tänker, varför du reagerar som du gör, hur dina egna skiften faktiskt bär dig vidare i livet.

Det är inte alltid bekvämt. Men det är alltid sant.

Och när du står där – i ditt eget liminala utrymme – vill jag att du ska veta att du inte är ensam. Vi står där tillsammans, du och jag, i detta stora, okända, levande mörker som paradoxalt nog leder oss mot ljuset.

Om du vill följa med mig in i det nya året, med samma mjuka mod, samma värme och samma nyfikenhet, är du varmt välkommen att fortsätta gå med mig. Våga Vara Vacker kommer att vara en plats där vi utforskar det här mellanrummet tillsammans.

Ljuset kommer.
Men vi behöver inte skynda dit.
Vi får ta emot det, i vår egen takt.

Läs mer: Mellan vinter och vår – där transformationen sker

---