“Jag vet inte hur – men jag är villig” – om självkärlek i det osäkra

Ibland förändras allt – utan att det syns. Inom oss pågår en rörelse som inte går att mäta i prestation eller framsteg. Det skaver, tvivlet knackar på, men ändå fortsätter vi. I den här texten delar jag tankar om vad som händer när vi inte vet vägen – men ändå väljer att gå. Kanske känner du igen dig.

Det finns stunder i livet när allting förändras – och ändå ser det på ytan nästan likadant ut. Du kanske känner igen dig? Du kliver upp, kokar ditt te, gör det du brukar göra. Men inombords har något skiftat. Något rör sig. Du är i övergång. Det är som att något i dig är på väg att växa, men inte riktigt fått rötter än. Och du har ingen aning om hur det ska gå.

Det där skavet som inte går att skaka av sig

Just nu står jag i en sån fas. En ny plats, nya möjligheter, nya dörrar – det känns som om hela landskapet av mitt liv håller på att ritas om. Det är vackert. Inspirerande. Och överväldigande. För det finns stunder då jag tvivlar. Då tröttheten kryper in. Då tankarna viskar: ”Klarar jag det här? Gör jag rätt? Tänk om det inte håller?” Och jag tror att det är just i de stunderna vi ofta försöker skynda oss vidare. För att slippa känna. Men vissa känslor går inte att springa ifrån. De vill inte lösas – de vill bli sedda.

Vad händer om vi stannar kvar i det?

Vi lever i en tid där vi ofta förväntas veta. Ha koll. Ha planen klar. Men om vi lyssnar lite djupare… hur ofta gör vi egentligen det? Jag vet inte hur det ska gå med allt. Jag vet inte om det kommer att bära. Men jag vet att något i mig vill. Något i mig är villigt. Att vara villig betyder inte att allt känns lätt. Det betyder bara att du är öppen. Att du inte längre kämpar emot det som redan är här. Det är en slags stilla kraft i att säga: “Okej. Jag känner det här. Jag stannar kvar.”

En hand på hjärtat – och ett andetag i taget

När jag känner mig osäker, så gör jag något väldigt enkelt. Jag lägger en hand på hjärtat. Och andas. Påminner mig själv om att jag inte måste ha alla svar. Jag måste bara vara här. Med det som är. Det är min lilla ritual. Inte för att förändra något – utan för att få fatt i det som redan finns där. Mig själv.

En stilla fråga till dig

Så kanske vill jag bara säga det här till dig idag:

• Du behöver inte veta exakt vart du är på väg.
• Du behöver inte känna dig stark.
• Du behöver inte ha en färdig plan.

Men du får gärna ställa dig en fråga: Vad är jag villig att känna – för att kunna leva lite mer i riktning mot det jag längtar efter?

Och stanna kvar en stund där. Inte för att hitta ett svar. Utan för att känna att du lever

Det börjar inte när det känns lätt. Det börjar när du väljer.

Kanske är det just här – mitt i det osäkra, det mjuka, det lite trötta – som livet viskar: “Du är redan på väg.”

Så nästa gång du känner skavet, tvivlet, den där oron som inte går att namnge… kanske du inte behöver göra något alls. Kanske du bara kan lägga en hand på ditt hjärta. Andas. Och säga tyst för dig själv: “Jag vet inte hur. Men jag är villig.”

Läs mer: Sommarens magi finns i nuet – medveten närvaro i det enkla

---